Ett litet avbrott
i livet blev det när maken gick och bröt benet förra veckan. Tänk vad mycket man
tar för givet......... i tre månader ska han nu hoppa runt på kryckor innan han ens
får tänka tanken å stödja på foten. Det blir tufft!
I alla fall så är den turkosa tröjan klar och ett par raggisar till bebben. Dessutom
har jag fått ihop flanelltäcket, det är bara kanten runt som saknas.
Sedan länge har jag en Londonweekend inbokad med syrran och emigranten... känns
väl inte riktigt jippi och lämna kryckmannen själv. Men som tur är så har vi jättefina grannar
i vår lilla by och dessutom mina svärföräldrar ett stenkast bort, som ställer upp och hjälper
oss på alla sätt!
